Vad deppigt allt blev :/
Skrivet den 2012-09-21 @ 22:36:32
Nåväl, det är över nu. Snart iallafall. Det är tur att vi är en stor släkt som alltid ställer upp och hjälps åt, jag fick själv ta adjö förresten. Och det var jättefint han låg där med gula blommor i handen, jag kramade om hans sambo som jag inte sett på flera år. Hon har av någon anledning aldrig riktigt vart intresserad av någon i vår släkt. Haha den ena är ju knepigare än den andra so i can't blame her ;) men ändå, jag höll hans hand och sa allt det där, ni vet, detta kanske låter fånigt, men jag bad om ursäkt för att jag inte hann dit innan, för att jag inte klarade av det, och på nått sätt såg han fridfull ut, och det kändes som att även om bara skalet var kvar så hörde han vad jag sa! Solen sken in starkt, precis som på olles begravning när laila sjöng, åh jag ryser av minnet. Det var det finaste jag upplevt! När jag sagt mitt tyckte jag att det var dags att åka, min älskade mamma klarade inte av det, vilket jag har full förståelse för, Urpo var mycket finare förra året, nu hade luften gått ut och det vart för mycket.. Mycket tårar men ändå bra tårar tror jag, att inte behöva oroa sig mer, att veta att han har fått frid nu. Han och olle och morfar sitter nog och super å drar rövarhistorier som aldrig förr där uppe nu! Och för alla oss andra kvar här nere handlar allt bara om att tackla tillvaron, fortsätta med livet och hoppas att vi en dag samlas igen, hela jävla Komujärvi släkten i himmelen, då får herren där uppe hålla i hatten minsann! <3